Nedan hittar Ni dikter skrivna av Vuxna barn.
Hoppas dom inspirerar och berör… På djupet.

Har du skrivit en egen dikt, skicka den till oss så lägger vi upp den här om du vill!

Åsa Jinder – Som själv är uppvuxen med en alkoholiserad mor, skriver bla så här:

Kan någon föreställa sig hur det känns då ångesten griper tag i en jämns med ryggraden, kastar om inälvorna på en så man mår illa och måste spy, och framkallar ymniga svettningar då man upptäcker att man håller på att bli beroende av någon?
Kan någon föreställa sig ett liv utan förmåga att skilja smärta från njutning,
där ångest är ens ständige följeslagare, ens skugga och dröm av natt.
Hur överlever man när ens enda längtan är närhet, och därmed omöjlighet?
Skadskjuten, skuldtyngd och rädd undviker man att påminnas om det enda man saknat.
För att överhuvudtaget överleva.
För att överhuvudtaget lyckas finna en enda anledning till att stå ut.

(Åsa Jinder, 1996)

Upplever den totala ensamheten.
Låter ingen förstå och fördömer människorna som inget förstår.
Låter ingen se och fördömer människorna som inget ser.
Låter ingen dela smärtan och fördömer människorna som inte deltar.
Upplever den totala ensamheten och fördömer människorna som låtit mig vandra vill.
Fråga mig inte hur jag orkar det gör jag inte.
Öppna din famn ta mig i dina armar och jag gråter.

(Åsa Jinder, 1991)

Ge mig ro att vila i din trösterika kärlek
Ge mig mod att ge och mod att få.
Ge mig tid att lära
Tid att inse vad jag känner
Utan skuld och fruktan
Utan att jag måste gå

(Åsa Jinder, 1996)

…Medan du gråter dig till sömns för att det är så synd om dej som hade en pappa som var
alkoholist så sitter jag och undrar när mitt hat kommer att bränna dej till vit aska
medan du ligger där och snyftar utan en tanke på att dina barn ju också har en pappa

(Märta Tikkanen – Århundradets kärlekssaga)

Jag har funnit barnet inom mig i dag, instängt sedan långa år – mitt verkliga jag.
Kärleksfull och öm, så full av trängtan, vill jag nå dig, famna dig, besvara din längtan.
Jag anade inte att mitt inneboende barn fanns, vi har ej tidigare mötts – någonstans, förrän IDAG, förlöst av en inneboende smärta.
”Kom”, grät jag ”ta mig till ditt hjärta!”
Vi höll om varann, nära och hårt, vi genomled allt som varit hemskt och svårt.
Jag snyftade: ”allt är bra, jag älskar dig så, det ska du veta, nu när det är vi två.
Mitt barn, mitt barn, var trygg hos mig, aldrig, aldrig kommer jag att lämna dig.”
Vi skrattade, vi grät, upptäckten var hissnande.
Mötet med detta underbara barn är mitt tillfrisknande!

(av Kathleen Algoe, 1989 ur Woititz, 1995)

Älska mig för den jag är.
Visa mig hur man gör här i livet, så ska jag försöka göra det rätt.
Döm mig inte för hårt när jag snubblar och nästan faller…

(Okänd)

Jag var en ensam själ i denna värld.
Därför går jag i mina fotspår och kanske lite i dina.
Försöker leva ”normalt liv” vart det nu leder.
Till det bättre….
Hoppet och tron finns i mitt hjärta den ger mig styrka
att gå vidare till nya platser för jag är en sökare,
jag söker efter svaren om livet….
Kanske precis som du?

(Okänd)