Barn som växer upp i en miljö liknande den tidigare nämnda ”överlever” oftast.
Det är ett av dragen barn från missbruksmiljöer har – dom blir överlevare.
Som litet mer vuxna ser man oftast tillbaka på sin uppväxt som unik. Känslomässigt har man med sig förvirring, kaos och en osäkerhet på hur man skall tolka egna intryck och upplevelser.

Att växa upp i en familj som är kaotisk och förvirrad gör att barn uppfattar sin situation som mystisk. Barn behöver få svar på sina frågor. När svaren inte kommer upphör frågorna, men inte frågetecknen. Barn måste kunna förstå den miljö de lever i eller åtminstone kunna lita på att de vuxna gör det.
Hur ska vuxna inne i en blommande förnekelse kunna förklara missbrukskaoset i familjen?

FÖRNEKELSE/KONTROLL
Ett av de viktiga och tunga orden i ett familjesystem med ett aktivt beroende är – förnekelse. Föräldrarna ”behöver” sin förnekelse för att hantera sitt eget kaos och sin skuld. I sitt dysfunktionella agerande har man inget annat att ta till än att säga sig att allt är bra. Vi har inga problem. Barn fostras in i ett förnekande förhållningssätt. Inte se, inte höra, inte tala, inte känna. Att ställa frågor kan nämligen släppa lös kaoset. Kaoset hålls på plats med hjälp av kontroll. Det vill säga genom att man inte talar om det som är viktigt, vad man känner och tänker, speciellt när det gäller den egna familjen, kan man hålla lugnt på ytan. I detta går intimiteten förlorad. Man förblir främlingar inför varandra. I detta gror hemligheterna. Det är mycket ohälsosamt för barn att växa upp i en miljö där hemligheter om andra familjemedlemmar är OK. Eller där man känner sig tvingad att ha hemligheter därför att det man vet är ”sådant vi inte pratar om i vår familj”.
Som jag nämnt tidigare lär sig alkoholistbarn bli duktiga överlevare. Metoden man använder är den man lärt sig hemma nämligen kontroll. Ett sätt att få kontroll är att arbeta upp extremt ”känsliga antenner” och på så sätt försöker man betvinga en oförutsägbar hemmiljö. Genom att ”känna av” sina föräldrar kan man förhoppningsvis ge sig själv det skydd föräldrarna i sitt beroende inte förmår ge.

SKAM

Det faktum att det finns en aktiv alkoholist/narkoman eller annat beroende i familjen talar man inte om. Ännu mindre om en sund lösning på problemet. Vad lär man ett växande barn med denna attityd? Jo att beroende är något så hemskt att det inte kan benämnas och i detta har vi motorn i en stor skamproblematik. Det vi inte kan tala om hemma blir en jättehemlighet. Denna hemlighet driver på skamkänslorna, dvs. att det är något djupt grundläggande fel på min person och det jag representerar. Jag är inte OK.

BARNDOMEN SITTER KVAR

Även om man tycker att barndomen varit konstig så har det inneburit att man gjort lärdomar. Barndomslärdomar tenderar att vara ”rätt”. Det vi lärt oss i barndomen skapar många referenspunkter. Vuxna barn till alkoholister tvingas inse att en del av det man har med sig från sin barndom måste korrigeras och ibland till delar överges. Detta brukar ske i regelrätt terapi eller i självhjälpsgrupper såsom ACOA eller Alanon vuxna barn. De problem som bearbetas nämns ovan. En del andra frågeställningar är tillit, känslomässig avskärmning, medberoende. Eller hur ska man få ordning på sig själv som känslovarelse. De rollmodeller ACoA har haft är ju vuxna människor som varit uppslukade av sitt beroende och därför har de sällan varit känslomässigt närvarande för sina barn.

GRÄNSER
Missbrukarfamiljen som är ett dysfunktionellt familjesystem har svårt med, eller en total oförmåga när det gäller gränser. I detta ingår att löften inte hålls, att det som var sant i morse förmodligen inte kommer att vara sant ikväll. Denna oförutsägbarhet är mycket nedbrytande för ett barn. Ett annat allvarligt gränskränknigsproblem är incest vilket förekommer i en del familjer med beroendeproblem.
Myter
I en familj med aktiva beroenden underlättas vardagen med den mytbildning man har kring den egna familjen. Dessa myter kan vara av typen ”vi är en fin familj”, ”vi har en god sammanhållning”, ”vi är pålitliga”.
Det finns också myter som arbetar bakom kulisserna i många alkoholistbarns liv. Kraften i myterna, eller hur man påverkas av dem, varierar naturligtvis från individ till individ. De myter jag talar om är:

1. Jag är orsak till alkoholismen: jag borde göra något åt den.
Barn försöker påverka sina föräldrars missbruk genom att bli duktigare, snällare, mer förekommande, omtänksammare. För tonåringar kan det vara att kämpa för bättre betyg. Här har vi den grund på vilken skuld och kampen för självständighet vilar. Pappa eller mamma kommer inte att sluta dricka eller droga om betygen blir bättre. Det kommer att leda in barnet i en känsla av frustration och hjälplöshet. Förhoppningsvis kommer det växande barnet att inse det som är sant och som hon/han redan upplevt otaliga gånger, nämligen att de egna förändringarna och uppoffringarna i n t e kommer att göra så att pappa/mamma slutar dricka eller droga. Man tenderar att skaffa sig partners som signalerar ett hjälpbehov.

2. Jag är inte som andra.

Barn som levt med alkoholism/narkomani känner redan från början att deras familj är annorlunda även om de inte vet exakt hur. De känner sig också själva annorlunda eller känner sig betraktade av sin omgivning som annorlunda.
Känslan av att inte höra till kan ibland kännas betryggande, eftersom det kan ge en bedräglig distans, men är också en källa till ensamhet.

3. Jag måste ha kontroll över mig själv och allting annat, annars rasar min värld samman

Många alkoholistbarn fantiserar mycket om att de lever i en värld som fungerar utan kaos eller problem. Att fantisera blir ett sätt att uppnå kontroll över något man känner att man inte kan hantera.
Det flesta missbrukarbarn  har ett starkt kontrollbehov, men det är också lätt att förklara. De barn som har vuxit upp i en kaotisk familj har ju helt enkelt lärt sig att vuxenvärlden är opålitlig. Skall något bli gjort så får jag ta hand om det.

4. Det kommer någon eller det händer något som kommer att förändra allt det här.
Detta är myten om ”den goda fen” som svänger sitt spö och i ett trollslag tar bort allt problematiskt. Denna myt, eller dagdröm, bottnar i en stark känsla av maktlöshet/hjälplöshet. ”Om något magiskt kan rädda mig, måste något magiskt ha lagt förbannelsen på oss” är den outtalade förklaringen.
Dessa myter uppstår alltså ur en livssituation som på de flesta sätt känns hopplös och därmed utan lösningar.